Jag är på sista dagarna av min antibiotikakur när jag kommer till Biskops Arnö. Det är andra gången jag är här och jag har längtat hit, längtat tillbaka fast jag alltid tycker det är svårt att lämna familjen och resa hemifrån.
Första gången jag var här var det debutantseminarium och det var 2019. Jag var den enda som representerade Finland, och med min rikssvenska kändes det svårt. Men ingenting annat var svårt då. Människorna var trevliga, maten var god och undervisningen perfekt. Trots att vi hade program varje dag läste jag en bok om dagen och skrev massor, och hann springa på ön.
Den här gången ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Springskorna har jag lämnat hemma, jag hostar fortfarande även om det var länge sen jag hade feber. Program har jag inget, det enda jag behöver förhålla mig till är mattiderna, de utgör en stomme som ger mig en typ av schema. Läsa mycket ska jag också, men resväskan är redan full av böcker, det blir inga lån i biblioteket som det blev senast, jag har massor av böcker att läsa inför samtal jag ska hålla i på bokmässan i Helsingfors om några veckor.
Det är bra för mig att vara ensam och tyst, hostan blir bättre ganska snart. Jag har ställt upp ett ordmål på tusen nya ord varje dag. Första dagen har jag gått till biblioteket och skrivit ut all text som jag hittills har till nästa bok (fast senare, när jag är tillbaka i Finland igen, hittar jag ännu mer, eftersom jag inte jobbar med ett dokument eller en mapp, utan sprider ut mig här och där) och en annan grej jag nu gör varje dag är att läsa för att se vad boken handlar om.
Jag skriver intuitivt, inte för att jag vill, utan för att jag inte kan skriva på något annat sätt. Några gånger har jag försökt, satt upp en plan för vad en text ska handla om, men mina fingrar tar bara andra vägar över tangenterna då, förhåller sig inte till sådant.
Den här boken – eller det som en gång ska bli det, kan man hoppas – är den mest röriga bok jag skrivit hittills. Den hade en gång ett tema, trodde jag, huvudpersonen började få konturer, men ändå har jag fortfarande inte förstått vad den handlar om, och en del av min tid på Biskops Arnö ska gå åt till att reda ut det.
Jag kommer till mitt lilla rum i den vita längan en måndag. Pirjo har visat vägen, gjort att jag känner mig välkommen. Det är kastanjetider, en av de bästa tiderna på året, och när jag går mellan mitt rum och matsalen, en promenad jag tar många gånger varje dag, kan jag plocka hur många kastanjer jag vill. De är en skatt som naturen bjuder på, jag plockar några och lägger på fönsterblecket i mitt rum.
Tisdag morgon är otroligt vacker. Lite kall, himlar med ljus, en lätt dimma över fälten. Ändå känns något underligt. Jag känner mig ensam, ingen annan verkar vara på väg till matsalen. När jag kommer in i huvudbyggnaden träffar jag Pirjo som frågar om jag redan är vaken. Det visar sig att min telefon har längtat hem och ställt om sig till finsk tid igen – jag är en timme för tidig till frukosten. Jag går tillbaka till rummet och skriver och läser och får en tidig start på dagen.
Mest är jag ensam, något jag inte har problem med, alls, just nu. Jag skriver, jag läser, minst en bok om dagen. Min text börjar ta form, jag börjar förstå den. I ett visst skede kan jag börja styra lite mer över det jag skriver, och jag börjar närma mig den punkten.
Vanligtvis skriver jag en gång varannan vecka. Då jobbar jag inte som radioproducent utan är författare. Ibland skriver jag på telefonen om jag är ute och plötsligt kommer på något. Att nu sitta och skriva varje dag, hur länge jag vill, är nästan överväldigande. Jag ser till att ta promenader nu när jag inte kan springa, för att få ljus, luft och rörelse.
Jag har valt att dela upp min vistelse på tre veckor i två, och när den första perioden börjar närma sig sitt slut förstår jag att jag ska åka hit igen på våren, nästa gång, inte på vintern som jag först tänkt. Jag behöver ljuset när jag är ensam. Jag förstår också att det var klokt att dela upp det i två, för mig som annars skriver rätt sällan känner jag mig matt när min en och en halv vecka är över. Det kan förstås också vara lunginflammationen, som jag nu börjar vara frisk från (men, som ska visa sig ge mig följdsjukdomar när jag kommer tillbaka till Finland, men det vet jag inget om nu, och det är fint, att få sluta så positivt).