Jag är på sista dagarna av min antibiotikakur när jag kommer till Biskops Arnö. Det är andra gången jag är här och jag har längtat hit, längtat tillbaka fast jag alltid tycker det är svårt att lämna familjen och resa hemifrån.

Första gången jag var här var det debutantseminarium och det var 2019. Jag var den enda som representerade Finland, och med min rikssvenska kändes det svårt. Men ingenting annat var svårt då. Människorna var trevliga, maten var god och undervisningen perfekt. Trots att vi hade program varje dag läste jag en bok om dagen och skrev massor, och hann springa på ön.

Den här gången ser förutsättningarna helt annorlunda ut. Springskorna har jag lämnat hemma, jag hostar fortfarande även om det var länge sen jag hade feber. Program har jag inget, det enda jag behöver förhålla mig till är mattiderna, de utgör en stomme som ger mig en typ av schema. Läsa mycket ska jag också, men resväskan är redan full av böcker, det blir inga lån i biblioteket som det blev senast, jag har massor av böcker att läsa inför samtal jag ska hålla i på bokmässan i Helsingfors om några veckor.

Det är bra för mig att vara ensam och tyst, hostan blir bättre ganska snart. Jag har ställt upp ett ordmål på tusen nya ord varje dag. Första dagen har jag gått till biblioteket och skrivit ut all text som jag hittills har till nästa bok (fast senare, när jag är tillbaka i Finland igen, hittar jag ännu mer, eftersom jag inte jobbar med ett dokument eller en mapp, utan sprider ut mig här och där) och en annan grej jag nu gör varje dag är att läsa för att se vad boken handlar om.

Jag skriver intuitivt, inte för att jag vill, utan för att jag inte kan skriva på något annat sätt. Några gånger har jag försökt, satt upp en plan för vad en text ska handla om, men mina fingrar tar bara andra vägar över tangenterna då, förhåller sig inte till sådant. 

Den här boken – eller det som en gång ska bli det, kan man hoppas – är den mest röriga bok jag skrivit hittills. Den hade en gång ett tema, trodde jag, huvudpersonen började få konturer, men ändå har jag fortfarande inte förstått vad den handlar om, och en del av min tid på Biskops Arnö ska gå åt till att reda ut det. 

Jag kommer till mitt lilla rum i den vita längan en måndag. Pirjo har visat vägen, gjort att jag känner mig välkommen. Det är kastanjetider, en av de bästa tiderna på året, och när jag går mellan mitt rum och matsalen, en promenad jag tar många gånger varje dag, kan jag plocka hur många kastanjer jag vill. De är en skatt som naturen bjuder på, jag plockar några och lägger på fönsterblecket i mitt rum. 

Tisdag morgon är otroligt vacker. Lite kall, himlar med ljus, en lätt dimma över fälten. Ändå känns något underligt. Jag känner mig ensam, ingen annan verkar vara på väg till matsalen. När jag kommer in i huvudbyggnaden träffar jag Pirjo som frågar om jag redan är vaken. Det visar sig att min telefon har längtat hem och ställt om sig till finsk tid igen – jag är en timme för tidig till frukosten. Jag går tillbaka till rummet och skriver och läser och får en tidig start på dagen. 

Mest är jag ensam, något jag inte har problem med, alls, just nu. Jag skriver, jag läser, minst en bok om dagen. Min text börjar ta form, jag börjar förstå den. I ett visst skede kan jag börja styra lite mer över det jag skriver, och jag börjar närma mig den punkten.

Vanligtvis skriver jag en gång varannan vecka. Då jobbar jag inte som radioproducent utan är författare. Ibland skriver jag på telefonen om jag är ute och plötsligt kommer på något. Att nu sitta och skriva varje dag, hur länge jag vill, är nästan överväldigande. Jag ser till att ta promenader nu när jag inte kan springa, för att få ljus, luft och rörelse. 

Jag har valt att dela upp min vistelse på tre veckor i två, och när den första perioden börjar närma sig sitt slut förstår jag att jag ska åka hit igen på våren, nästa gång, inte på vintern som jag först tänkt. Jag behöver ljuset när jag är ensam. Jag förstår också att det var klokt att dela upp det i två, för mig som annars skriver rätt sällan känner jag mig matt när min en och en halv vecka är över. Det kan förstås också vara lunginflammationen, som jag nu börjar vara frisk från (men, som ska visa sig ge mig följdsjukdomar när jag kommer tillbaka till Finland, men det vet jag inget om nu, och det är fint, att få sluta så positivt).

Första perioden av min vistelse på Biskops Arnö närmar sig sitt slut med regn. Dagarna innan har flutit ihop med solsken och en värme som har varit behaglig, men oroväckande med tanke på att det är oktober. Kanske var det därför jag instinktivt tvekade i morse då jag på väg ut på min dagliga morgonlänk kände regndropparna mot ansiktet. Regnet tycktes inte höra till morgonen.

De första dagarna här gick i ångestens och tvivlets tecken. Det är känslor som både förbryllar mig och heller inte riktigt matchar den storslagna miljön – anrika byggnader och ekar som med sina hundratals år på nacken antagligen sett både ett och annat. 

Känslorna överenstämmer inte heller med personalens varma mottagande och främst då Pirjo, som månar om både lokalerna och människorna här, som alltid frågar hur jag har det och hur det går med skrivandet. Jag var nedsläppt. Det fanns inga akuta deadlines, inga ärenden att uträtta och barnen var annanstans. Mitt rum talade ett tydligt språk – en säng, ett skrivbord och en byrå.

Någonstans måste jag börja. Det finns många fina vägar och stigar i skogen som omger skolan – nu har jag gått eller sprungit varenda en av dem. Redan den första kvällen gav jag mig ut i hopp om att hitta en bra löprunda. Jag har sett kor och hjortar och väckts mitt i natten av, troligtvis och förhoppningsvis, en uggla som dunsat och skrapat på takplåten.

Naturen är utanför dörren och civilisationen känns avlägsen. Med mig från skogen tog jag också två fästingar – de uppenbarade sig i tur och ordning dag 2 och dag 3.

Jag visste att jag måste springa och gå för att överhuvudtaget fungera. Och då jag dessutom behövde hjälp med att avlägsna den första fästingen fick jag även kontakt med den första människan jag annars inte skulle ha börjat prata med. Det var kul.

De flesta som bor här har ju redan sina sammanhang via sina kurser och linjer, medan den som är på vistelse inte har lika självklara sammanhang. Jag är osäker på om skrivkurser är något för mig, jag vill själv välja de människor som läser mina texter, men kursutbudet här är förvånande brett. Det ordnas helgkurser med allt från yoga till dramatik - och då jag åker övertas mitt rum av en flöjtspelare på flöjtkurs.

I sökandet efter sammanhang framstår därför varje litet möte som extra värdefullt. En fullsatt matsal kan resultera i ett fint samtal om Sara Lidman med människor jag inte annars skulle ha en anledning att samtala med - vilket det också gör! Eller så sitter man med sin mat och glor ut på kon man ser i hagen genom fönstret. Pirjo har berättat att korna är köttdjur - ett faktum att reflektera över medan man, liksom kon, tuggar sig framåt genom dagen.

Men ångesten då och tvivlet? Kanske jag tämjde dem längs med stigarna, eller så stillades de i biblioteket där man inte kan härja och bete sig hur som helst. Det är svårt att säga hur, men jag märkte att jag både arbetade och trivdes. Biblioteket här är en guldgruva som är öppen dygnet runt.

Medhavda böcker har jag läst för att det skulle kännas dumt att släpa dem olästa hem, men nästa gång kommer jag med lättare packning. Jag har läst, antecknat och prövat mig fram. I bibliotieket fastnade jag för en essä av Louise Glück där hon skriver om sina perioder av att inte skriva. En period varade tydligen i två år, men upphörde i och med att hon började undervisa. Glück är ingen poesimaskin som levererar oberoende väder och vind. Två år.

Rummet, stigarna och biblioteket blir konstanta koordinater för navigering i Biskops Arnö landskap där skeppet lustigt nog styrs av MÅLTIDERNA. Det finns en märklig trygghet i att anpassa sig enligt de ramar som utgörs av morgonmål, lunch, fika (enbart vardagar) och kvällsmål. Utan större reflektioner kring huruvida jag är hungrig eller inte infinner jag mig troget till varje måltid.

Förtjusning i denna underkastelse känner jag  igen från de gånger jag serverats mat på sjukhus. Fenomenet brukar även kallas hospitalisering – kanske kroppen inbillar sig att den är på något slags vilohem? Varje måltid är en överraskning, en liten present. Det var först i förrgår som jag snopet insåg att det verkligen finns uppsatt en matlista med veckans rätter. 

Nu packar jag mina väskor. Som alltid infinner sig ett visst vemod i uppbrottet, i rörelsen från en plats till en annan. Jag ska hem, men i januari kommer jag tillbaka till ett vinterlandskap. I väntan på fortsättningen får ni hålla till godo med bilden av en höststig. Och vill ni ha fler och snyggare bilder kan ni läsa tidigare inlägg - jag prioriterar tydligen inte heller fotografering. 

Får genast mani första dagen jag anländer och äter sex gånger per dag, läser flera böcker per dag, skriver flera dikter per dag. Slutar bry mig om att prata med andra människor och gömmer mig under mina träd och i mitt rum. Sitter ibland på bänkstolar utanför husen och dricker kaffe med en tobak i handen. Hemma i Finlandia röker jag mycket sällan och gott kaffe är så dyrt att jag hellre blir hög på Diktonius än betalar fem euro för kahvia. Intalar mig att det är träden och historian som viskar att jag ska börja hinka kaffe och tobak.

Med mitt skrivprojekts låtlista i öronen går jag runt med oborstat hår, oborstade tankar. Slutar sminka mig, slutar uppdatera Instagram maniskt. Märker att jag inte längre är rädd för att uppfattas som ful. Kunde inte bry mig ett skit om att jag ser ut som ett troll under en bro.

Mitt rum ligger i södra flygeln. Snett under huset ligger ett av Sveriges bättre välbevarade medeltida rum. Det är en sal från 1300-talet. Biskops Arnö hyr ut den för fester och bröllop, förstår varför folk vill fira sina liv i ett sådant ovanligt rum. Ser ut som något ur Barbie princess medeltida versionen. Märks kanske att jag inte är påläst inom arkitektur.

En helg är det bröllop och jag bjuder in mig själv till efterfesten. Det är fest i den medeltida salen och Avicii strömmar ut ur den 700 år gamla stenbyggnaden. Allt är kärlek och organiserad fylla. Jag pratar om att jobba med människor som har riktiga jobb. Folk sneglar först men frågar sedan om NATO och Finland och Sverige och krig och fred och vapen och samtid och landsgräns och det är Aviici ur medeltida sten. Ingen röker, alla snusar under festen.

Om man tror på energier, kryllar det av just sånt här. Man ser på en trädgren och känner att ”jo, här har kungar och biskopar och festdeltagare och maktgalna skrivkursdeltagare gått bärsärkagång.” Är känslig för sånt. Såg inga spöken tyvärr.

Det är mycket kryp och insekter här. Vaknar upp varje dag med nya insektsbett. Får ångest och fixerar vid betten. Efter ett par dagar är de borta. Ångesten består.

Får tråkigt en helg när ingen är här och går 2km till närmaste busshållplats. Åker buss in till Bålsta där jag sitter på en bänk och äter en räkmacka. De älskar räkor i Sverige, finns massor av dem i matsalens byttor. Tittar på folk, sjunger en dikt i huvudet och åker sedan tillbaka.

Har aldrig hatat mitt egna skrivande så mycket i hela mitt liv. Det är för att jag skriver självbiografiskt till nuvarande projekt, fyfan för autofiktion. Hatar autofiktion för att det just är så tungt att erkänna sitt liv för sig själv. Att se på sitt tidigare liv igen.

The vittu syndrome

stagnation i hjärnan

behov av behandling

till korrekt mognadsgrad

Syndromet av att

inte bete sig sin ålder

Blir bekant med skådisen Rickard, han går fotokursen. Han tyckte synd om mig när jag satt ensam varje dag vid matsalen. Folk vid matsalen frågar mig vilken kurs jag går. Har lust att svara "elämänkoulu via fond" men det gör jag inte. Stipendiat. 

Träffar kompisar under midsommar. Det är blommor i mitt hår och små grodorna i min kropp, ryggen fylld av solsting. Allt är underbart när jag på söndag pustar ut inför sista veckan på ön. Sista veckan blev kursen Poesins möjligheter.

Sitter som ett mähä i klassrummet och märker att jag inte lever upp till den finlandssvenska arketypen. Kommer på mig själv med att dra ut vokalerna som ett ännu större mähä för att det riktigt ska märkas hur mähä jag är, slutar genast med det då jag inser hur mähä det är. En gräsklippare skiljer åt kohagen och klassrummet. ”Jakobstad? Var ligger det.” Önskar att jag inte visste.

Vi får under kursen läsa andra poeters texter och jag förälskar mig i den svenska dikten. Skriver ett kärleksbrev till Johan Jönsons arbetsdikter. Vi sitter med skrivkursen och pratar om allt möjligt. Alla är jämlikar och gräset fortsätter växa. Ser en kråka flyga över en kossa och utropar ”krååko och koddo!” Gråter sista natten över min barndom medan spökena i salen under har fest.

Tack till Svenska folkskolans vänner för att ni erbjuder möjligheten till att uppleva elämänkoulu via fond. Nu ska jag sammanställa det jag lyckats skapa.

Vi kan börja med att jag hade haft skrivkramp i nästan ett helt år när jag kom till Biskops Arnö. Eller, kanske snarare att skrivandet hade trillat ner mellan arbetet och skolan och flytten och bara legat där. 

Jag var ganska säker på att det ännu fanns kvar någonstans i mitt liv, men jag hade inte tänkt på det särskilt mycket, och varje gång jag kom att tänka på det var det med en viss skuldmedvetenhet. Jag måste ju skriva om jag ska bli författare.

Nu tänker jag inte påstå att skrivarkursen på Biskops Arnö botade min skrivkramp för gott och att jag kommer att producera en ny roman lagom till jul varje år från och med nu. Det var bara en fem dagar lång kurs med skrivövningar och textdiskussioner i en vacker och avslappnad miljö. Hemskt trevligt och givande, men inte lösningen på alla mina problem.

Det jag däremot kan säga är att kursen i allra högsta grad var precis det jag behövde. 

Programmet för kursen var intensivt – skrivövningar samt läsning och diskussion av olika sorters texter från morgon till kväll och en ytterligare skrivövning i hemläxa varje dag lämnade inte mycket tid för att bara slöa på rummet. De första dagarna var det ganska kämpigt. Jag var arg på mig själv för att det inte blev så bra som jag ville och jag var irriterad på hur lite tid jag hade på mig för varje övning. Det var samma irritation som jag hade känt i flera månader och nu i efterhand tror jag att det var en bidragande faktor till varför jag har producerat så lite text på sistone.

Dag tre hände dock något. Kanske min inre kritiker bara hade skrikit sig hes efter två dagar, men han slutade tjata på mig och med ens blev det mycket lättare att skriva, och inte bara lättare, utan också roligt. Jag insåg först då i vilken utsträckning min skrivarglädje hade försvunnit. Jag blev påmind om hur roligt det är att skriva och bara låta sig själv försvinna in i en annan värld för en stund. 

Det är väldigt nyttigt att bli omruskad ibland och reflektera över sina prioriteter. Det var nog det viktigaste jag fick ut av kursen: självinsikt.

Biskops Arnö är en märklig liten ö i en av Mälarens fjärdar (det kan också hända att det är en vik eller någonting helt annat, fråga någon som vet). Jag kunde försöka återge det guiden på den historiska rundvandringen berättade om öns historia, men gör dig själv en tjänst och åk dit själv. Det känns verkligen som en helt annan värld. Och vem vet, kanske du också återvänder därifrån med nya insikter.

Jag är väldigt tacksam till SFV för möjligheten att gå den här kursen, och också till lärarna och alla dom andra underbara kursdeltagarna. 

Vad underligt det kändes att stå i kö i en flygplatsgate, dricka luftgropskaffe och myllra runt på Arlanda! Nästan som i ett annat liv.

Det livet glömmer jag strax bort på ön. Vi är långt ute på landet, i närheten ligger bara enstaka Emil i Lönnerberga-gårdar och kossor och får betar i markerna. 

Första kvällen går jag ner till örtagården, som folkhögskolan här upprätthåller. Drivor av humlor sjunger. Jag läser att kamomill hjälper mot depression och ångest, medan malört ger brännvin en trevlig bitsk smak (men om man använder den för mycket kan man bli blind och få problem med njurarna). 

Vecka nummer ett flyger iväg. Schemat på kursen är späckat, de eminenta lärarna Ida Linde och Kajsa Sundin varvar föreläsningar om dramaturgi och berättarperspektiv med ingående samtal om deltagarnas egna texter. Det är en underbar slump att en av kursdeltagarna har jobbat som skolpsykolog i 40 år, och specialiserat sig på precis det ämne som är temat i min roman under arbete, nämligen barn som inte kan gå till skolan. Så kallade hemmasittare. 

Biskops Arnö ligger i Mälaren och är ett naturskönt ställe med spännande historia. De äldsta delarna av husen här är från 1300-talet, då ärkebiskopen i Uppsala behövde ett sommarställe där han kunde slappna av och ordna möten med utländska gäster. 

Den 600 år gamla Biskopseken började gro redan på 1400-talet. En hisnande tanke. Upp till tusen olika arter av insekter, svampar och lavar har sina hem i det gamla grova trädet.

Under den första veckan har jag också sällskap av filosofen Nora Hämäläinen, som precis som jag är här på vistelsestipendium från SFV. Nora visar mig vägen till badplatsen där man kan simma runt bland näckrosor i Mälarens klara bruna vatten. 

Vi har många bra samtal, bland annat om sanningen som begrepp. Det är aktuellt för mig eftersom dokumentärserien Sanningen enligt Hassan Zubier, som jag varit med och gjort, har premiär under min sverigevistelse. Den behandlar bland annat just frågan om ifall det finns en objektiv sanning, eller om var och en är en mer eller mindre kreativ berättare i historien om sitt eget liv.

När Nora åkt blir det plötsligt ensamt på ön. Sommarkurserna är slut för i år och terminen på folkhögskolan har inte riktigt kommit igång, bara ett fåtal personer finns kvar här. Men desto mera tid blir det då till skrivande. Och långa promenader. Alla vägar går genom kohagar. 

En kväll blir jag överraskad av ett häftigt åskväder. Knallarna, mullret och ösregnet skrämmer de vanligtvis så beskedliga kossorna, som plötsligt börjar råma högt och springa omkring. Jag blir också rädd. Jag förstår på ett plan att de inte vill stånga mig, men är långt ifrån van vid att gå mitt i en skock vildsinta, åskrädda kor.

Största delen av tiden har jag ändå tillbringat ensam på min kammare – ett luftigt 1700-talsrum vars fönster vetter ut mot en fruktträdgård med både körsbär och äpplen, och längre bort den djupa lövskogen med sina hagar och kullar. Ibland går det trögt med skrivandet, ibland flödar orden fram. Mycket tid för eftertanke har jag haft. Ett välbehövligt andningshål i ett liv som ibland tenderar att rulla vidare av egen kraft. 

Tack så innerligt SFV för den här upplevelsen! Den har rymt både lust och längtan, melankoli och kreativitet. Jag hoppas få komma tillbaka hit nån gång.

Mathilda Larsson på Biskops Arnö sommaren 2019

Under vår första skrivkurslektion fick vi i uppgift att skriva en text under rubriken ”Vägen hit”. En stor del av kursdeltagarna valde att skriva om vägskälet till Biskops Arnö: känslan av att se upp mot skylten och inse att ”nu är jag här, jag har tagit mig hit”. Det var ungefär det som också jag kände. En slags overklighetskänsla över att med egna ögon äntligen få se stället. Jag hade målat upp bilder av angstiga och vilda Knausgårdar, Stridsbergar och Athena Farrokhzadar flanerandes omkring på gräsmattorna, mytiska poeter som strövade runt i månljuset o.s.v., men istället bestod min skrivkursgrupp (till all lycka) av en grupp härliga och diskussionsglada äldre damer. Det var en trygg miljö att tala om texter och läsa upp texter i – som nog Knausgård och gänget hade haft svårt att leva upp till. 

Själva kursen var intensiv: lektioner från klockan 9–19 och en hemuppgift till nästa dag. Ganska snabbt kände jag att jag kom in i tempot och att det funkade förvånansvärt bra att skriva hemuppgifterna sent på kvällen då jag redan var alldeles slutkörd efter alla textsamtal, skrivuppgifter och läsningar under dagen. Ingen inre ”autocorrect” klarade mer av att distrahera en. Många av texterna tror jag att jag kommer att jobba vidare med nu i efterhand.

Dessutom hjälpte den alldeles otroligt, fantastiskt, suveräna maten (kan inte understryka det tillräckligt mycket) till att hålla orken och rutinen uppe (morgonmål, fika, lunch, fika, middag, kvällsmat!). 

Och stället: det var just så idylliskt vackert det bara kan bli. Med lummiga lindar och ekar, en blommande örtagård, gamla rappade stenhus, öppna vajande fält, svalornas kvittande läte som väckte mig på morgnarna och rördrommens låga brus som ekade över vattnet om kvällarna. Det kommer jag att sakna. 

Nu i efterhand känns det svårt att egentligen sammanfatta veckan, den var över så fort. Framför allt tror jag att jag tagit med mig en större säkerhet gällande mitt eget skrivande. Tack vare både de stödande och uppmuntrande andra kursdeltagarna och de väldigt professionella och inspirerande kursledarna. Och en gnagande känsla av att: det kanske går i alla fall?

Hanna Lundström på Biskops Arnö sommaren 2019

Redan i några år har jag haft ett mantra, en tanke att hålla fast vid för att få skrivandet att rymmas in i vardagen. Det lyder så här: Att ta hand om sig själv är att ta hand om sitt skrivande. Då räcker orken och tiden till kreativitet och inspiration. Finessen med detta mantra är att det fungerar tvärtom också, för den som älskar att skriva: att ta hand om sitt skrivande är att ta hand om sig själv.  

På Biskops Arnö var det lätt att ta hand om sig själv. Man kan faktiskt säga att det var omöjligt att låta bli. Dagar som startar med lyxig frukost och fortsätter med lunch och middag med fika mellan varven kan inte bli dåliga dagar. Och skrivandet, det fick näring av promenader, vyer, bibliotekets lugn. Rundvandringar, spökhistorier, örtagården. Sommarvärme, skrivarlya, självvald ensamhet men också sprudlande samtal. Mälaren, bryggor, mygg som berättar att det närmar sig midsommar. Hus med historia, en ek med 600 år bakom sig och kanske lika många framför sig. 

Promenaderna längs Biskops Arnös många strövstigar gav dagarna rytm och tankarna flöde. Just promenaderna är så viktiga för mitt eget skrivande. Kanske för att strövandet och skrivandet har en hel del gemensamt, för att båda är som bäst när man pendlar mellan att stanna och gå. På samma sätt som strövandet är skrivandet att röra sig mellan två lägen. Att kunna säga åt sig själv att du redan är framme, det är bara att skriva. Att vila i den insikten. Att ändå förmå säga åt sig själv att det är dags att ta sig vidare. Att plocka ihop sina insikter och fortsätt att gå. Söka nya stunder och nya texter att skriva. 

Min vistelse på Biskops Arnö fick sin start en junivecka då solen sken för det mesta. Jag kommer att minnas veckan med tacksamhet. Det kändes fint att ta emot ett vistelsestipendium, att packa ihop sitt skrivande och åka iväg till ett ställe där orden fick vara det viktigaste.

Ann-Sofi Carlssons hälsning från Biskops Arnö den 8.8.2018.

I maj då jag kom hit hade grönskan exploderat och skogarna var fulla av blommande buskar och vitsippor. Jag kom från ett gråkallt Vasa, där snön nyss hade smält, till ett sommarparadis med temperaturer uppemot tjugofem-trettio grader. Dagarna tillbringade jag med att redigera ett novellmanus, äta god mat och göra nya bekantskaper och under kvällarna promenerade och joggade jag runt ön och badade i Mälaren.

Det blev två fina veckor i maj och nu, i början av augusti, veckan före skolstarten, har jag fått återvända hit. På programmet står skrivkursen ”Att skriva skönhet” under ledning av Elisabeth Hjort och Elise Karlsson.

Vi är tolv glada skribenter som jobbar med texter – egna och andras. Vi läser och skriver och samtalar. I jämförelse med andra skrivkurser jag har gått är tempot här minsann häftigt. Vi kör hårt från frukost till middag, med ordentliga mat- och fikapauser förstås. Och sedan är det dags att skriva en ny text till följande dag.

På eftermiddagarna har vi textsamtal. Det betyder att vi delar texter med varandra och samtalar kring dem i mindre grupper. Sällan har jag deltagit i så givande och välstrukturerade textsamtal som här.

Mina veckor på Biskops Arnö har varit viktiga för mig som författare. Här har jag fått fokusera helt på vad jag vill med mitt skrivande, nu och i framtiden. Jag har än en gång slagits av skönheten i novellkonsten – en genre som för många är lite obekant, men som har en enorm potential.

Ett stort tack till Svenska folkskolans vänner! Och har du chansen att ansöka om att få nästa års Biskops Arnö-stipendium, så tveka inte att skicka in en ansökan!

Jag deltog i en skrivarkurs där 14 stycken personer med författarambitioner fick prova på rollen som författare. Kursdragarna Sara Gordin och Burcu Sahin drog olika skrivarövningar och hade oss att läsa skönlitteratur för att inspirera oss. Vi blev inkastade i olika teman, som att skriva ett manifest, skriva texter med temat: "den glömda dagen" och att prova på bildspråk. Vi var i väldigt blandade åldrar men vi hade alla liknande aspirationer och drömmar om skrivandet. Alla hade drömmar om att någon dag bli publicerade. 

Den här drömmen om att bli publicerad kändes ganska avlägsen före den här kursen. När jag träffade folk som sitter i samma båt som mig själv, så insåg jag att det nog är helt möjligt att få ihop en diktsamling. Tror det värsta hindret sitter i mina tankebanor - inte i själva dikterna.

Det är via Svenska folkskolans vänners stöd som möjliggjort att jag fått ta del av den här upplevelsen. Jag tog emot första pris i Arvid Mörne tävlingen och såklart är prispengarna viktiga, men den här kursen fick mig verkligen att bli inspirerad och motiverad. För det är jag tacksam. Tacksam är jag över att jag kan leva ett liv jag vill leva. Ska skriva på min diktsamling den här sommaren och efter den här kursen sprutar jag av inspiration. Det skrivande livet är det ultimata livet känner jag just nu. Jag är glad över att jag fick uppleva den här veckan. 

Rosanna Fellman, 1 pris i SFV:s Arvid Mörne-tävling 2018.
Rosannas poesisajt på Facebook: https://business.facebook.com/poetrox/